2014 DN-Martina Hoogland Ivanow

VITAL KONST PÅ SOMMARLOJT GOTLAND — DN (2014)
Text: Bo Madestrand

Målade strandfynd, suggestiv keramik och fotoverk med neohippies. Under sommaren blomstrar konstlivet på den gotländska landsbygden, skriver Bo Madestrand.

Man går på stranden. Hittar en mjukslipad planka, kanske från ett förlist fartyg. En tom flaska. En plastspade, några fina stenar. Tar hem det hela och tänker att det skulle kunna bli ett fint konstverk att hänga på väggen.

Det är en grundläggande konstnärlig impuls, nära besläktad med de bemålade stenar med nyckelpigemotiv man kan hitta längs vägarna i Sommar-Sverige. Något för hemmapulare och amatörkonstnärer, ett tidsfördriv utan direkt konstnärligt värde.

Men vad ska man då tänka om den japanska konstnären Sadaharu Horio, känd bland annat från Venedigbiennalen och Moderna museet, som visar en installation med bemålade strandfynd och kasserade vardagsobjekt från gotländska gårdar på konsthallen Körsbärsgården?

Horio, grundare av det konstnärliga kollektivet Kuki och en av förgrundsfigurerna i den avantgardistiska japanska rörelsen Gutai, arbetar ofta med återvinning, funna objekt och performanceverk. 75 år gammal ligger han därmed helt rätt i tiden, hans konst är icke-hierarkisk, ekomedveten och inkluderande.

Men det går inte att komma ifrån: resultatet övertygar inte. Spåren efter Horios platsspecifika performance är lika banala som de vardagliga objekt som nu pryder konsthallens väggar. En bucklig petflaska blir inte med nödvändighet mer intressant för att den fått några färgstänk på sig.

Däremot måste man applådera Körsbärsgårdens internationella ambitioner, den ständigt växande konsthallen har ett brett, vitalt program med plats såväl för konsthögskoleelever som samtida kändisar som Jockum Nordström.

I surdegstäta Hellvi visar galleristen Magnus Karlsson för fjärde året i rad en grupputställning i en gammal lada på den egna tomten. I år deltar kända namn som Tova Mozard, Per B Sundberg, Susanne Johansson och Tommy Hilding i en utställning på temat minnet och tidens gång, betitlad efter en dikt av Tomas Tranströmer.

Tillsammans manar de fram en söndagsloj, tidlös stämning. Susanne Johanssons målningar av antika skulpturer liknar diffusa minnesbilder från dammiga museisalar, samtidigt som personerna i de antika porträtten fåt nytt liv i en visklek mellan då och nu.

Tova Mozard visar bland annat en interiörbild från huset där författaren William S Burroughs – av misstag, sägs det – sköt ihjäl sin hustru Joan Vollmer i en rusig lek inspirerad av legenden om Wilhelm Tell. Här paras bilden med ett snapshot av Vollmers enkla grav i Mexico City.

Det finns mycket att säga om den manliga genikult som tillät Burroughs att använda hustruns för tidiga död i bygget av sin egen författarpersona, men Mozard är snarare intresserad av glappet mellan mytologi, illusion och verklighet i de miljöer hon söker upp, oavsett om det är ett hotellrum som använts i filminspelningar eller en liten amerikansk landsortskyrka med en stor Jesus-skylt på taket.

Tommy Hildings målningar av förortsbyggnader, interiörer och folksamlingar liknar snapshots från vardagliga situationer, men är alla del av en större berättelse om ett fiktivt samhälle. Den litterära överbyggnaden behövs egentligen inte, Hildings målningar har en suggestiv karaktär som gör att de står bra på egen hand.

Den som sticker ut i sammanhanget är Per B Sundberg, vars keramiska objekt bara med ansträngning går att pressa in i utställningens tema. Det spelar ingen större roll, Sundberg har lyckats ta klivet från den konsthantverkskontext han brukar visas i till ett mer renodlat konstsammanhang utan att förlora sin surrealistiska egenart.

Frågan om minnets roll i relation till historien återkommer i en större utställning med fotokonstnären Martina Hoogland Ivanow som visas i en kalklada i det gamla militär- och industriområdet Bungenäs, nu ett attraktivt, industrichict sommarstugeområde. I sina bilder från iscensatta historiska slag lyckas Hoogland Ivanow manövrera runt det löjets skimmer som ligger runt lajvrörelsen, och i stället skapa stämningsfulla bilder där det förflutna och samtiden flyter ihop. Fotografierna visas sida vid sida med historiska bilder från det tidiga 1900-talets utgrävningar av slaget vid Visby ringmur 1361.

De mörka, semidokumentära bilderna av hipsterskäggiga neohippies och nakna barn i alternativa samhällen och grupperingar i samhällets utkanter har också något arkaiskt över sig, som om Hoogland Ivanow hittat dem i ett arkiv över alternativrörelsens historia.

Konstlivet i centralorten Visby har gått i stå på senare år, framför allt som ett resultat av att konsthallen BAC lade ner sin publika verksamhet och att Konstmuseet blivit alltmer provinsiellt till sin karaktär.

Vad dessa utställningar däremot visar är att konstlivet blomstrar på den gotländska landsbygden – åtminstone så här i sommartider. Hur den bredden och ambitionsnivån ska kunna leva vidare även på vintern är väl framför allt en fråga för lokalpolitikerna.

PUBLICERAD 2014-07-23