MARTINA HOOGLAND IVANOW, REENACTMENT — (2014)
Text: Bengt Luthman
Bilden i fokus:
Hur dokumenterar man återskapandet av ett historiskt slag utan att det blir för banalt och lekfullt? Den uppgiften fick Martina Hoogland Ivanow och med hjälp av arkeologiska utgrävningar skapade hon ett verk som hon hoppas ska ställa frågor.
”Några av våra fiender sammansvärjer sig till vår och hela rikets skada och fördärv, och i hemlighet förbundit sig att med vapenmakt och en stark här angripa ert område.” Så stod det i det varningsbrev som kung Magnus Eriksson den 1 maj 1361 skickade till borgarna på Gotland för att varna dem för ett potentiellt anfall. Den 22 juli samma år landsteg en dansk här bestående av 1800 man på Gotland och några dagar senare stod de utanför Visbys ringmur. Ett stort slag utspelade sig den 27e juli. Den danska armén var överlägsen i både utrustning och utbildning. Den svenska sidan bestod mest av dåligt rustade bönder, gamlingar och ungdomar helt utan stridsvana. Utfallet var kanske givet redan från början, totalt stupade 1800 man vid Visbys murar och danskarna gick segrande ur striden och Gotland föll i danskarnas händer.
Man vad har då den här historiska, och mycket blodiga, händelsen med foto att göra? Under förra sommaren, skulle en grupp historiskt intresserade människor återskapa striden vid Visby. Som en sorts skådespel. Konstnären och fotografen Martina Hoogland Ivanow fick i uppdrag att fånga återskapandet av slaget på bild. Något som hon sedan utvecklade till en utställning med en djupare mening och ett större sökande än vad som först var tanken.
– Innan jag var på plats så tänkte jag att det kändes lite märkligt. Jag var inte intresserad av själva slaget, utan snarare motiven till att de ville iscensätta slaget. Varför en människa känner ett behov av att iscensätta sin egen död. Det kändes som att det mest var underhållning eller ett pojkstreck. Men när jag väl var på plats kändes det annorlunda. Det fanns en mystik, relationen mellan publiken och de som iscensatte sin egen död blev intressant, berättar Martina.
Det som från början kändes som underhållning förvandlades till något som verkade vara ett sätt att möta sin egen dödlighet.
– Sverige är ett land som inte upplevt några väpnade konflikter på nära håll under modern historia, det är kanske därför vi kan kosta på oss att leka krig. Kanske finns något underliggande behov för oss att uppleva det? Krig sägs ju också utöver all förstörelse skapa en stark gemenskap, det kanske också är något som de som återskapade slaget kände, förklarar Martina.
Krävdes något mer
Martina fick uppdraget att fotografera återskapandet av Historiska Museet (där utställningen Reenactment nu hänger). Men redan under fotograferande i Visby kände hon att det krävdes något mer för att det skulle växa. Hon funderade på vad som skulle kunna spegla bilderna på vuxna män iförda ringbrynjor och tidsenliga kläder den där sommardagen utanför Visbys ringmur. Hon visste att det hade gjorts en utgrävning av slagfältet mellan 1928 och 1930.
– Det var på sin tid en kontroversiell utgrävning mellan två världskrig och många tyckte att man kunde låta de döda vara i fred. Jag antog att det fanns bilder från de här utgrävningarna och tänkte att det vore intressant att se hur mina bilder skulle passa ihop med arkivbilderna, berättar hon.
Bilderna i arkivet var många men det var inte så mycket som stack ut, utan det var mycket upprepning och repetition. Men till slut hittade hon ett material som hon tyckte fungerade.
Själva fotograferandet på Gotland tog ungefär två dagar. Hon hade pressackreditering och fick röra sig inom de områden som pressfotograferna hade tillgång till. Hon hade bestämt ungefär vilka saker hon ville fokusera på vilket gjorde att hon kunde styra sitt fotograferande. Om fotograferandet inte tog allt för lång tid i anspråk så blev urvalsprocessen mer utdragen. Martina var tvungen att hitta bilder i arkivmaterialet som skulle balansera och passa ihop med hennes egna bilder. När så alla bilder var utvalda och utställningen började närma sig var det dags för själva installationen på Historiska Museet.
– Jag testade med olika bilder i varierade storlekar, vissa motiv gör sig bättre som stora bilder medan andra bör vara mindre. Mer som en kommentar eller parentes, det är en process som kräver sitt, berättar Martina.
Vill skapa frågor Martina har alltid varit intresserad av subkulturer och den här gruppen som valde att återskapa den här striden intresserade henne med sin vilja att leva mellan något som kan kallas för en fantasi och verklighet.
– Jag intresserade mig för de drivkrafter och behov som gjorde att de ville göra det här, som att till exempel iscensätta sin död. Men däri ligger också kärnan i hela projektet. Viljan att utforska. Det här ett exempel på två olika sätt att försöka förstå, genom gestaltning eller arkeologiskt arbete. Det är så mycket omkring oss som är och förblir oklart och det här två förhållningssätten är kanske är ett av många sätt att försöka närma sig det oförklarliga, berättar hon. De är det stora och de mellan mänskliga frågorna som återkommer i allt Martina jobbar med.
– Jag är mer intresserad av att skapa frågor med mina bilder, både för mig själv och för andra. Om jag har lyckats vet jag inte, men jag hoppas det i alla fall, säger Martina.
Hon tar fram en bild på sin dator skärm som är tagen från marknivå och visar skådespelarna som ligger ner och föreställer fallna slagskämpar.
– Här ville jag komma ner på samma nivå som de ”döda”. Dels för att se det ur deras perspektiv, men också för att man kan tänka sig att det är de döda som ligger kvar under marken som tittar upp på dem som återskapar slaget de dog i. Vad tänker de om att någon återskapar deras död?
Hon bläddrar fram en annan bild som visar två män som ligger nere i utgrävningen och borstar fram benen, sen tar hon fram en bild på männen klädda i sina tidsenliga kläder strax innan de ska iscensätta slaget.
– Jag tänker att det här är två olika sorters fascination för sin egen dödlighet, fast egentligen kanske det är samma sak. Det tar sig ett väldigt fysiskt uttryck. Här ligger de två männen nere bland benen och de andra försöker efterlikna de döda så nära de kan, resonerar Martina.
Tekniken tar dig inte så långt
–Att bara ta en bra bild är inte så tillfredsställande för mig längre. Men att se hur de fungerar i grupp eller tillsammans på olika sätt är intressant, säger Martina.
Hon är inte speciellt fokuserad på teknik men menar ändå att man så klart måste kunna hantera en kamera och förstå hur man använder ljus.
– Det handlar mer om vad man vill får fram i sina bilder, tekniken tar dig inte så långt, viktigare då om du tänker igenom dina motiv och vad du vill förmedla. Ibland använder jag, vad som skulle kunna anses vara misslyckat rent tekniskt för att förstärka vissa känslor i mina projekt, berättar hon.
I Reenactment har hon använt ett flertal olika tekniker, hennes egna bilder är fotograferade analogt och sedan framkallade medan arkivbilderna är både avfotograferade, scannade och printade beroende på motiv och vad hon ville lyfta fram.
– Vissa av bilderna fungerade bättre om man gör dem lite mer abstrakta medan andra ville jag ha skarpare och mer detaljrika. De som skulle vara lite skarpare scannade och printade jag medan jag fotograferade av de andra och framkallade bilderna för att nå en viss kombination.
Skolad i New York
Martina har alltid varit intresserad av bild och blev tidigt fascinerad av dokumentärfotografi. Under gymnasiet gjorde hon praktik på tidningen ETC, sen flyttade hon till Paris och New York för att utbildade sig på Parsons school of design. Efter utbildningen i New York började hon på 90 talet bland annat arbeta mot tidningar i London. Hon fotograferade en del porträtt, skivomslag och mode.
– Men på den tiden var det många konstinriktade fotografer som jobbade i den redaktionella branchen så det var en mer konstnärlig stil som rådde då, när det började bli mer kommersiellt tappade jag intresset och ville göra något annat. Jag flyttade hem till Sverige och började göra mina egna projekt, det var viktigt annars fanns det stor risk att jag skulle tappa lusten helt. Men jag tror att alla de erfarenheter jag hade sedan tidigare gör att jag vågar jobba som jag gör nu. Det är bra att ha erfarenhet som fotograf för att ha en viss trygghet när man kastas in i olika situationer och ämnen.
Subjektiv dokumentation
Att använda fotografin som uttrycksform är inte alltid helt friktionsfritt när man arbetar med konstnärliga projekt. Men Martina gillar det eftersom det finns en kontakt med verkligheten och det dokumentära eftersom fotografiet alltid är en avbildning av verkligheten, även om den är regisserad eller arrangerad. Det är ett samarbete.
– Många menar att subjektivitet inom dokumentärfotografin är fel och något man ska hålla sig ifrån. Men jag tycker att det aldrig går att komma ifrån att fotografi är en subjektiv handling. Du väljer vad du vill visa och vad du inte vill visa, du väljer tidpunkt på dagen, miljö och så mycket annat, på så sätt visar du bara din bild av verkligheten. Rent generellt är jag är inte så intresserad av det unika utan mer utav det igenkännbara.
Utställningen Reenactment hänger på Historiska Museet till den 22 juni tillsammans med utställningen Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361.
Martina Hoogland Ivanow
Bor: Stockholm
Gör: Konstnär som arbetar med fotografi
Utrustning: Både analogt och digitalt, småbild och mellanformat, rörligt och stillbild.
Aktuell med: Utställningen Reenactment som hänger på Historiska museet till den 22 juni